Adjutantens Bön

Sjunger tonlöst och med spruckna stämband
Sjunger med fyrtio rapp om ryggen
Sjunger med en bortsprungen kattunges rop
Sjunger med den tunga jordens alla sorger
inkastade i mina knäppta händer
-
förstår inte

Greppar inte den stängda dörren, de svarta tårarna
i världen som bränner gräset till formlös aska kan
inte ta in alla de frågor som står likt tysta tallkronor
täcker horisonten för mina ögon

Där, där din tron och riddarvagn
borda torna upp sig är istället
åskmoln och regnbyar

Där, där dina änglar och serafer
borde stå i ständig lovsång där
äter vildhundarnaoch skelettvinderna
festmåltider som om världen varit
på samma plats sen den föddes
i sitt armod och sin smärta

Jag hör inte mig själv ropa
men klipporma och slottstornen
skriker i metalliska tonarter åt mig.
Jag vill ha eld, jag vill ha eld och molnstoder
berg som öppnar sig i flödande källor
åt dina jublande folk
-
istället bara nya dagar
endast nya tysta under

Jag är inte rädd, min sol
för dina strålar, jag är
inte rädd att du ska förinta
mig när jag häver ur mig mina nätter
inte orolig att du ska sända vredens stormar
över mitt bleka ansikte då mitt
tröga sinne vägrar att förstå

O himlens ljus, jag vill se
jag vill vara på Sinai
och Sion för att skåda allt du gjort
allt du tvingats göra för att uppenbara
det himmelska för Mullens och Askans barn

Vårt tröga, onda släkte som ropar efter kärlek
med sin vänstra hand och hugger ner sin broder
med sin högra, vi förtjänar tystnaden och mörkret

Vi förtjänar meningslösheten och kaoset, de dåraktiga
skrattar i vargarnas timme, skålar i öl och vin när
klockan närmar sig tolv, inte för att de glömt hur
sen timmen är, utan för att de gett upp om allt
med alla, de har blivit såna som väljer halmen
och gyttjan istället för honungen och mjölken
väljer det maskstungna äpplet istället för
fruktfaten av himmel ett steg längre bort
-
detta tröga, onda släkte
varför delar jag dess börd

Jag sjunger, sjunger utan ljud och röst
för den kan inte bära det jag känner
jag sjunger, men så högt att ingen hör
inte ens mitt hjärta byggt av sten och död

Jag förstår inte, min sol och mina
fötters lykta, men jag lägger mig ner
i leran, det blodbestänkta vattnet
jag lägger mig ner och blickar mot öster
med allt jag är och har och skola bliva
-
jag förstår inte, men jag kastar mig mot dig
jag förstår inte, men det spelar ingen roll

Du, min sol, min strålglans
du är allt mitt oförståndiga
förstånd har kvar att förstå