Varför är jag kristen?

För att jag tror på, har sett och erfarit kärleken som en verksam kraft. Om man ger utav den får man alltid än mer tillbaka (om än inte alltid på det sätt man förväntar, ibland kräver, sig) Ger man utan uppehåll av kärleken så blir man till sist själv en del av den. Det är den kraft som håller mänskligheten, ja själva kosmos, vid liv.

Jesus Kristus är i mina ögon förkroppsligandet av denna kärlek, han är den historiska gestalt som i allt gör den begriplig och konkret. I hans lära vill jag gå för att ständigt lära mig mer, ständigt bli mer lik Den Stora Kärleken. 

Med hans lära kommer också kyrkan, hans vittnen. Jag plågas av dess svaghet och dess brustenhet, vill helst få kalla mig något annat än kristen- inte dela kropp med alla dessa... människor- men utan henne, vår moder, är alla kristna hjälplöst hemlösa. 

I ständig bön om hennes upprättelse och med krossat hjärta inför de fel hon, vi, begått genom historien erkänner jag mig som hennes barn till dess att han kommer åter i härlighet inför det stora bröllopet. 

Kyrkans dogmer är mig dock alltid endast teorier för kärlekens strukturer, i mina ögon sanna förvisso, men likväl teorier. Livet att älska är alltid Jesus, resten är formalia. Livet att älska är alltid Jesus, varhelst han visar sig. 

Min tro är kristen av nödvändighet, det finns inga andra fullgoda alternativ, men mitt hopp är kristet med lust och glädje- oavsett om jag är i dödsskuggans dalar eller i konungarikens festsalar längtar jag till Herrens festmåltid på den åttonde dagen- dagen över alla dagar. Tanken på den är mina andetags grund, mitt hjärtas sanna längtan. 

Ett ber jag Herren om 

detta begär jag

att få vara i Herrens 

hus varje dag 

av mitt liv för att 

skåda Herrens ljuvlighet 

söka svar i hans tempel