Mitt liv är fyllt av hägringar
i tusental framträder de
i dagsljus, som om nätter
de dansar, krälar
krumbuktar sig
Hetsar, driver mig ut mot alla sorters
stup där får de mig att skrika Jobs
flammande eder och de skrattar
de flabbar sina innanmäten ur sig
när det enda svar jag får från djupen
är ekot av min egen brustna röst
oh, hägringar i tusental- i ökenhetten
såväl som i nordanvindens stormar
De får mig att se hur nära jag är
det liv som alla talar om, endast
ett steg, en utsträckt hand, tio
ansträngda andetag- vadsomhelst
men vad jag än gör, vilka formler
och böner jag än tar till så hamnar
förverkligandet alltid ytterligare
ett steg ifrån mig
Och jag förstår det inte, det sätt
universums rymder driver gäck med
min själ, de ger mig tusen melodier inom
mina händer, men inga fingrar att greppa
lyran med, ger mig BoomBoom- mod
och Josuablod i mina ådror, men inga muskler
som förmår min kropp att sjunga rent
-
Tusen visioner om vad som skulle kunna vara
men inga broar eller bryggor för att ta mig
över helvetsgapet mellan dröm och realisation
Jag får inte ens önska mig ofödd då tusen åter
andra har en bittrare kalk att dricka, inte när
tusen åter andra ständigt får sina mardrömmar
väckta inpå livet, lika livfulla som
själva helvetets demoner
Min enda dom är förgängliga drömbilder innanför
ögonlocken och när jag gråter mina bittertårer hör
jag hur gravens män skrockar om hur lite jag känner
om nattens sanna mörker, det enda svar jag mäktar
ge är ett stilla finger upp i luften och tusen tysta tårar till
Ty mina hägringar är enbart mina, de smärtar inte som
öppen eld mot skinn eller vassa spjut i sidor, men de
bränner och gör ont i min ungdoms vilda längtan, de
nästlar sig in i allt jag ser och gör med ett milt
och likväl obarmhärtigt tal:
Detta är allt
vad du skulle
kunna vara men
du är det ändock ej
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar