Inte Nu, Aldrig Någonsin

och när klockan tonar ut sina slag
finner du dig själv vara färdig och klar
du har gråtit alla de tårar du haft med dig
du har kastat tusen skrik upp mot himlen
du har bett all världens böner i form
av stumma tonlösa rop upp mot
universums glastak

När tiden till sist placerat sig mellan
dig och resten av livets verklighet
har du gjort allt, allt som det är dig
möjligt att överhuvudtaget utföra
  
Du har sannerligen lagt alla dina kort
på bord, stolar så som iskalla cementgolv
du har prövat dina stigar över rödskimrande
bergstoppar, så som under blåsvarta träskdalar
du har kysst kyssar under åskträd så väl som
över saltstänkta skärgårdshav, du har i sanning
smekt alla dina drömmar så ömsint som du kunnat

du har levt ett liv
ett liv har levt
med dig

Nu är du här, en sensommar
lägger sig uttröttad vid dina
alltför ömma fötter, solljuset släpar
sig hem genom ljumma stadsparker
och om det liv du lever vore en dröm
skulle du alldeles nyss ha kysst hennes hår
suddat ut nattens plikter och låtit medelhavets
alla vågor svepa iväg över himlens alla horisonter

Om det här livet vore en dröm skulle du förvandlats
och förvandlats igen till speglarna vid er farstubro
inte längre visat dig utan varje älskvärd man från
världens alla dimensioner, om det här livet
vore en dröm skulle du bli en viskning i hennes vind
en viskning aldrig längre från än ett försiktigt
andetag när  vackerheten takter omfamnar
hennes dagar, alltid oändligt nära då regnet
och mörkret tävlar om hennes uppmärksamhet
om detta liv ändå var en dröm

Nu är du och hon och allt ni känner
till verklighetens slavar och i obegriplighetens
melodistrukturer fattar ni varandras händer
men ingen av er fattar någonting och med
tunga urslag närmar natten sig, natten med
spända överarmar och rödsprängda pannlober
kommer mot er, den natt som ska bli till en ny dag
till en helt och hållet ny sorts tid och i den tiden
kommer inget lämnas kvar för er att känna till

I den tiden ska alla drömmar dö
i den tiden ska verkligheten
bli till något som du inte får
lov att känna till, den ska bli
till någonting som en sådan
som du aldrig får bli
en del av

För livet är ingen dröm
Inte nu, aldrig någonsin

Galenskap

intro

Natthimlen är ett fyrverkeri av brustna höstlöv

och bortkomna basmelodier från rymder 

utan något verkligt namn, mitt hjärta är 

fastklibbat i rädslig metall och skuggorna 

häromkring sorlar om andra dagars rytmer

men lämnar mig i fred som den idiot de finner 

mig att vara, universum är en avlägsen fiende 

som lägger sina iskalla andetag i mina händer 

med ett kopparärrigt skratt och sedan är det 

upp till mig att söka bygga mig en existens 

att stå för när stormarna 

kommer för att riva

Himlahöjdarna

Lerträsken

Briljansen

Fegheten

Passionen

Galenskapen

Allt som är jag 

och mer därtiill

I

Jag är fast i min egen dubbelhet

en flykting i mitt eget liv och jag tar 

hellre tusen utav andras strider än kämpar 

en sekund i mitt eget slag - här finns inte längre 

något att göra, vill jag viska, här är sönderbränt 

och ituslaget, här är förött och vårdslöst bortglömt

här är en forntid förutan texturer och en framtid 

utan bilder, här är en hopplös kropp och en trolös själ 

en ande utan kärlek, här är en existens inte ens den 

skönaste av gudomar kan få för sig att ta till sig

här är en kosmisk midvinterstystnad 

inga ord från mig kan bryta     

Det finns tider då jag lever liv i Narniavintrar, då jag 

vandrar mig vilse bland januaris tänder såpass länge att 

jag glömmer hur maj känns emot fingrar och ögonhud 

det finns tider då jag målar om mitt liv i mardrömsfärger 

då jag gör existensen till ett helvetesmonument, tider 

då jag tappar proportionerna, rimligheterna för 

allt som lever och är till, det finns tider då jag 

förnekar att något i mitt liv har möjlighet 

att vända och förändras

Jag är en svart vindskugga i en tröttsamt 

långvarig nattkyla, jag är någon som klär mig 

i tystnad för att inte trasas sönder eller behöva 

blotta mina sår, jag är en varelse med rigorösa 

murar, beredd att hellre svälta mig till vansinne 

än ta mig ett oförsiktigt steg ut härifrån 

II

  

Du är något jag inte känner igen, du är något jag 

inte klarar av att förstå och jag är orolig för överord

men du är i sanning en vårflod hos mina frusna marker

en vind från julistränder och majkvällar, du är inte någon 

som gör mig galen, men du är någon som gör mig fullkomligt 

vettskrämd för du ger mig bilden av Livet, Drömmen och 

Hoppet tillbaka och på ett sätt jag aldrig riktigt haft förut 

I dina ögon blir världen ett berusande äventyr

en färd där kampen är lika verklig som någonsin 

förut, men där det finns någonstans att gå, i dina ögon

blir mitt liv något annat än en serie förluster, inte bara 

en evig vinter utan också en längtan om ett annat sätt 

att få finnas till, i dina ögon kan jag se livet som det 

rop efter sanningen och nåden jag alltid känner inom mig 

Nej, du gör mig inte galen, men du är en doft av hopp 

som letar sig in under väggar och tak, du får mig inte 

galen, men det är något med dig som får livet att vilja 

blomstra när du går bredvid mig, jag har ingenting 

att ge dig, men jag vill försöka ge dig allt jag ser 

om du så önskar, du får mig inte galen, men du får 

mig att vilja riva ner mina murar, klä av mig min 

svarta tystnad, ta mig ut till universums yttre kuster 

för att där sjunga, sjunga alla horisontens ljuva sånger 

till det att konungen återvänder, återvänder 

hit till allas våra krigströtta hjärtan

outro

Du gör mig inte galen

men du får mig utom mig 

själv och bortom mina gränser

du gör mig inte galen men 

du berättar om friheten 

på ett sätt som gör att jag 

sätter mig fri bara för möjligheten 

att få en del av doften som 

finns omkring dig, du gör mig 

inte galen, men i sanning 

i dessa dagar gör du mig 

alldeles yr av ren, skär 

skräckblandad glädje    

  

Och ingenting är ständigt

sparven sa genom 
ensamhetsmolnen 
att babe, du kommer
bli stor jag inte bara tror 
jag vet

jag satt mellan sommarikonerna
tryckte skriften mot mitt hjärta mellan
lyckoskriken, ack nej, de var inte mina 
& Storheten kändes långt borta

men det är så det är och saker och ting förändras
sparven och jag la några ord sinsemellan
om allt det där man aldrig greppar
det som bara leker med en
det som man ska leva med
det man inte får stanna i

sparven säger att babe
du flyger nog när skadorna läkt
när såren bara är osynliga ärr
mot din skimmelshud

jag ler

och utanför förändras barndomsgatorna
inte ens gräset doftar likadant
saften är inte lika söt & det är det
som skrämmer mig
att jag längtar efter något
jag aldrig mera får jag skall
vara stark nu men som
cherie säger
viskar då jag gråter

jag är så liten

jag är så mycket ynklig än
& jag tror att jag aldrig kommer
klara att bära ett evangelium på mina axlar
jag inte bara tror jag vet

men sparven säger att
det blir bättre när man står igen

när sommarn kommer

man glömmer varför man går
då man dansar

Om jag visste vem jag var

Vers 1 

Om jag visste vem jag var
en dag som den här
skulle jag va' riktigt glad
men jag är bara misär
utanför skiner solen gul
men jag är bara tjock och ful
ja, jag är bara ensam här
snälla kom och rädda mig
jag bara ber dig
jag bara ber dig

Brygga

du är av ett annat slag
du dansar i sommarkvällens sken
du är av en annan sort
en gudinna, ett änglasken
och om jag bara kunde nå dig
om jag bara kunde få dig
om jag bara kunde vara som du
skulle jag bli så glad

Vers 2

Men jag är en människa
knappt det ens en gång
jag är en dvärg, en jordagnom
jag är till av gödsel och tång
Utanför finns en annan värld
men den vaktas utav eld och svärd
ja, jag är fast i den jag är
kom, snälla, rädda mig
jag bara ber dig
jag bara ber dig

du tillhör en annan värld
tusen mil ifrån mitt liv
du tillhör en annan sfär
du är en dröm, ett hägringssken
men om du bara kunde se mig
om du kunde vilja ha mig
om jag fick va' en del av ditt liv
skulle jag bli så glad

Ref

Kom och skapa en verklighet
som är av ett annat slag
kom och skapa en verklighet
som kan bli min en dag
där himlen kommer in
där paradiset vågar ta form
där allting blir som mina drömmar viskar
där sagan blir realitet

(jag har inget du vill ha
men jag är en sång utan slut
jag har bara aska i mina händer
men jag bär en galax inom mig
och om du kommer ner till mig
så kan den släppas fri
om du kommer ner till mig
så ska jag bli nåt nytt
ska jag bli helt ny)

rep.

Kom och skapa en verklighet
som är av ett annat slag
kom och skapa en verklighet
som kan bli vår en dag
där himlen kommer in
där paradiset vågar ta form
där allting blir som våra drömmar sjunger
där sagan blir realitet

(jag är en dvärg en gnom
du är ett himlaväsen
jag är av jord och spån
du är en stjärna, en sol, en himlarymd
men om du kommer ner till mig
och lyfter oss till himlen
om du kommer ner till mig
så blir jag glad i dig
så blir jag glad igen)

Laudes i Linköping

Under katedralens väldiga valv

hörs inte bara min och ett antal

vitklädda syskons sång utan 

för ett ögonblick också tusen 

år av heliga röster som varsamt 

tar emot min bön, inlemmar 

den i deras eviga mosaik av 

väldoftsljud till vår Herres ära

Pelarna runtomkring är inte främst 

byggda av sten och järn utan av 

stora strömmar av själars strävan

efter det eviga, efter de dygder 

och skatter som varar även 

efter det att tjuvar och malar 

gjort sitt styva jobb 

Ja, det är deras svett, blod och tårar 

denna katedral ständigt tvättas ren i 

efter de heligas exempel som lagt sitt liv 

i Guds och Jesu händer sagt "detta är det arma 

som är mitt, gör med det som du önskar och behagar" 

mer än så kan ingen av oss göra, endast den ömma 

ödmjukheten får oss att se hur Herren verkligen ser ut 

I ekots lovsjungande danser 

hör jag alla tiders, alla folkslags 

öppenhjärtiga lovsång till den Gud 

som sträckt ut en hand, gett oss en arm 

att greppa tag i när verkligheten sviktar 

Ingen av oss vet 

med all given säkerhet 

om den handen, den armen

den underbara guden verkligen 

finns där i den allra sista slutändan

Men så länge vi hoppas 

så länge vi klär oss vita 

andligen och bildligen 

så länge vi vill stämma 

in i de heligas änglakör

så gör vi något riktigt

så gör vi något

som håller oss

vid liv

Till Fundamentalisten

Du kan Guds ord

du känner dess antika texter 

- som i sig själva inte är mer heliga 

än Vergilius och Ciceros samlade verk- 

bättre än din egen innerficka, i sanning 

behärskar du Guds budskap, du kan redogöra 

för dess subtila sammanhang och kontexter 

i timmar, månader, åratal om du bara får

Med dessa antika texter 

tecknar du konstverk av Guds ansikte 

men missar att för alla andra utom du själv 

och dina likar målar du en grotesk karikatyr 

av den Godhet du påstår att Han rymmer

I din bild blir Gud 

en regelsamlande paragrafryttare 

som lustfyllt sorterar i goda och onda

i nyttiga och ofruktsamma, i sin hand håller 

han en syndakatalog där de värsta synderna 

praktiskt nog är av de slagen du aldrig behövt 

befatta dig med, såna du aldrig riskerat
att frestas snubbla dina fötter över 

-

Du kan med gott samvete 

ställa dig på Guds sida och 

med ett tryggt leende peka finger

 på den värld som stannat i sin ondska 

Jag, med min ringa kristna identitet 

vet ingenting om Gud, varje gång 

jag söker det gudomliga tycker jag mig 

bara möta människors tal och upplevelser 

den Sanna Guden håller sig förborgad 

och min kristna tro förblir liten och svag 

däremot växer mitt kristna hopp alltjämt 

sig ändlöst stort på att talet om Hans nåds 

ofantliga djup ska vara sant och riktigt 

-

Ty min synd, mina begränsningar 

behöver Stilla havet för att rymmas 

om inte Guds barmhärtighet är större 

än havens alla rymder har jag ingen chans 

min smuts är så ingrodd att jag aldrig hinner 

bli ren innan domen till sist faller

Jag är inte bättre, jag är tvärtom sämre 

än alla de förevigt dömda - de homosexuella

de feministiska hororna, de med så mycket stolthet

i bröstet att de vägrar böja sig för Gud trots att de 

livet genom alltid gjort allt gott de någonsin förmått 

På sorteringens dag, som du så 

längtansfullt ser fram emot kan jag 

med all min kristna tro, inte ställa mig 

på din sida, jag måste vända mig 

till de fördömdas läger ty de 

förtjänar domen sämre än jag 

jag måste dela deras öde 

-
förbereda mig
för Gehenna 

men när jag så 

ska sluta mina ögon 

för allra sista gången 

tycker jag mig skymta 

att någon med Jesu gestalt 

sakta går över linjen 

för att så, trotsigt och 

bestämt, också Han 

ställa sig på 

vår sida  

Rosina

Skönhet kan te sig

på så olika vis, i en kväll

vid en trolsk brasa i augusti

i salar som andas kunglighet 

och en gudomlig form av prakt

i ett heligt rum insvept i rökelse

i norska stämbands sätt att lyfta 

mot änglasångens gränser

-

alla är de övertydliga exempel 

på Skönheten i sin absoluta storhet

- men det finns också 

sådant som din blyga

blick igenom tid och rum 

Av penslar fångad i ett okänt ögonblick

lyser du utan namn eller välkänt öde 

genom perspektiven in i mitt estetiska djup 

får min ande att lovsjunga skaparen för 

Hans gudomliga genialitet, prisa Hans namn 

för det faktum att han alltid omger sig utan ände 

ständigt utflödar skönhet av alla kända slag 

Varhelst man går, varhelst man hamnar 

kan man veta att där det vackra väljer att stanna

där kan man vara säker på att Gud vill ha sin boning

Skuggorna kan falla hur hårt de vill, monstrena 

vrida sig så vidrigt de förmår, om ett litet ljus

av himmelsk lyster visar sig framträder 

skaparen oundvikligen i all sin kraft

I Gud ryms Skönheten 

och alla hennes systrar

men i Skönheten ryms 

också Gud i alla 

Hans gestalter 

-

och att din skira skepnad 

möter mig i tunga höstkvällar 

i regn och rusk, i snö och mörker 

tröstar mig och lyfter mig

Din unga lekamen är nu både död 

som bortmultnad, din jordiska gestalt 

har fått vandra mot bättre galaxer, men den 

del av dig som fortfarande hör mig, om du i 

helgonens väntrum ser ner på ditt forna jordeliv 

så hör mitt mjuka tack, min ödmjuka lovsång 

för det du en gång var och att du ännu får ge
ut det till en sån komplett främling som jag

Ta emot mina kvällsbugningar som ett hedersbevis 

på vårt långväga syskonskap i vår skapares 

oändliga famn och var så vänlig att inte 

vika din blick ifrån mig så ska jag fortsätta 

låsa alla lås, trygga våra nätter, ideligen 

be till Gud om din fortsatta eviga frid 

-

så ses vi till sist 

när det är tid 

för oss att ses