Och ingenting är ständigt

sparven sa genom 
ensamhetsmolnen 
att babe, du kommer
bli stor jag inte bara tror 
jag vet

jag satt mellan sommarikonerna
tryckte skriften mot mitt hjärta mellan
lyckoskriken, ack nej, de var inte mina 
& Storheten kändes långt borta

men det är så det är och saker och ting förändras
sparven och jag la några ord sinsemellan
om allt det där man aldrig greppar
det som bara leker med en
det som man ska leva med
det man inte får stanna i

sparven säger att babe
du flyger nog när skadorna läkt
när såren bara är osynliga ärr
mot din skimmelshud

jag ler

och utanför förändras barndomsgatorna
inte ens gräset doftar likadant
saften är inte lika söt & det är det
som skrämmer mig
att jag längtar efter något
jag aldrig mera får jag skall
vara stark nu men som
cherie säger
viskar då jag gråter

jag är så liten

jag är så mycket ynklig än
& jag tror att jag aldrig kommer
klara att bära ett evangelium på mina axlar
jag inte bara tror jag vet

men sparven säger att
det blir bättre när man står igen

när sommarn kommer

man glömmer varför man går
då man dansar

Om jag visste vem jag var

Vers 1 

Om jag visste vem jag var
en dag som den här
skulle jag va' riktigt glad
men jag är bara misär
utanför skiner solen gul
men jag är bara tjock och ful
ja, jag är bara ensam här
snälla kom och rädda mig
jag bara ber dig
jag bara ber dig

Brygga

du är av ett annat slag
du dansar i sommarkvällens sken
du är av en annan sort
en gudinna, ett änglasken
och om jag bara kunde nå dig
om jag bara kunde få dig
om jag bara kunde vara som du
skulle jag bli så glad

Vers 2

Men jag är en människa
knappt det ens en gång
jag är en dvärg, en jordagnom
jag är till av gödsel och tång
Utanför finns en annan värld
men den vaktas utav eld och svärd
ja, jag är fast i den jag är
kom, snälla, rädda mig
jag bara ber dig
jag bara ber dig

du tillhör en annan värld
tusen mil ifrån mitt liv
du tillhör en annan sfär
du är en dröm, ett hägringssken
men om du bara kunde se mig
om du kunde vilja ha mig
om jag fick va' en del av ditt liv
skulle jag bli så glad

Ref

Kom och skapa en verklighet
som är av ett annat slag
kom och skapa en verklighet
som kan bli min en dag
där himlen kommer in
där paradiset vågar ta form
där allting blir som mina drömmar viskar
där sagan blir realitet

(jag har inget du vill ha
men jag är en sång utan slut
jag har bara aska i mina händer
men jag bär en galax inom mig
och om du kommer ner till mig
så kan den släppas fri
om du kommer ner till mig
så ska jag bli nåt nytt
ska jag bli helt ny)

rep.

Kom och skapa en verklighet
som är av ett annat slag
kom och skapa en verklighet
som kan bli vår en dag
där himlen kommer in
där paradiset vågar ta form
där allting blir som våra drömmar sjunger
där sagan blir realitet

(jag är en dvärg en gnom
du är ett himlaväsen
jag är av jord och spån
du är en stjärna, en sol, en himlarymd
men om du kommer ner till mig
och lyfter oss till himlen
om du kommer ner till mig
så blir jag glad i dig
så blir jag glad igen)

Laudes i Linköping

Under katedralens väldiga valv

hörs inte bara min och ett antal

vitklädda syskons sång utan 

för ett ögonblick också tusen 

år av heliga röster som varsamt 

tar emot min bön, inlemmar 

den i deras eviga mosaik av 

väldoftsljud till vår Herres ära

Pelarna runtomkring är inte främst 

byggda av sten och järn utan av 

stora strömmar av själars strävan

efter det eviga, efter de dygder 

och skatter som varar även 

efter det att tjuvar och malar 

gjort sitt styva jobb 

Ja, det är deras svett, blod och tårar 

denna katedral ständigt tvättas ren i 

efter de heligas exempel som lagt sitt liv 

i Guds och Jesu händer sagt "detta är det arma 

som är mitt, gör med det som du önskar och behagar" 

mer än så kan ingen av oss göra, endast den ömma 

ödmjukheten får oss att se hur Herren verkligen ser ut 

I ekots lovsjungande danser 

hör jag alla tiders, alla folkslags 

öppenhjärtiga lovsång till den Gud 

som sträckt ut en hand, gett oss en arm 

att greppa tag i när verkligheten sviktar 

Ingen av oss vet 

med all given säkerhet 

om den handen, den armen

den underbara guden verkligen 

finns där i den allra sista slutändan

Men så länge vi hoppas 

så länge vi klär oss vita 

andligen och bildligen 

så länge vi vill stämma 

in i de heligas änglakör

så gör vi något riktigt

så gör vi något

som håller oss

vid liv

Till Fundamentalisten

Du kan Guds ord

du känner dess antika texter 

- som i sig själva inte är mer heliga 

än Vergilius och Ciceros samlade verk- 

bättre än din egen innerficka, i sanning 

behärskar du Guds budskap, du kan redogöra 

för dess subtila sammanhang och kontexter 

i timmar, månader, åratal om du bara får

Med dessa antika texter 

tecknar du konstverk av Guds ansikte 

men missar att för alla andra utom du själv 

och dina likar målar du en grotesk karikatyr 

av den Godhet du påstår att Han rymmer

I din bild blir Gud 

en regelsamlande paragrafryttare 

som lustfyllt sorterar i goda och onda

i nyttiga och ofruktsamma, i sin hand håller 

han en syndakatalog där de värsta synderna 

praktiskt nog är av de slagen du aldrig behövt 

befatta dig med, såna du aldrig riskerat
att frestas snubbla dina fötter över 

-

Du kan med gott samvete 

ställa dig på Guds sida och 

med ett tryggt leende peka finger

 på den värld som stannat i sin ondska 

Jag, med min ringa kristna identitet 

vet ingenting om Gud, varje gång 

jag söker det gudomliga tycker jag mig 

bara möta människors tal och upplevelser 

den Sanna Guden håller sig förborgad 

och min kristna tro förblir liten och svag 

däremot växer mitt kristna hopp alltjämt 

sig ändlöst stort på att talet om Hans nåds 

ofantliga djup ska vara sant och riktigt 

-

Ty min synd, mina begränsningar 

behöver Stilla havet för att rymmas 

om inte Guds barmhärtighet är större 

än havens alla rymder har jag ingen chans 

min smuts är så ingrodd att jag aldrig hinner 

bli ren innan domen till sist faller

Jag är inte bättre, jag är tvärtom sämre 

än alla de förevigt dömda - de homosexuella

de feministiska hororna, de med så mycket stolthet

i bröstet att de vägrar böja sig för Gud trots att de 

livet genom alltid gjort allt gott de någonsin förmått 

På sorteringens dag, som du så 

längtansfullt ser fram emot kan jag 

med all min kristna tro, inte ställa mig 

på din sida, jag måste vända mig 

till de fördömdas läger ty de 

förtjänar domen sämre än jag 

jag måste dela deras öde 

-
förbereda mig
för Gehenna 

men när jag så 

ska sluta mina ögon 

för allra sista gången 

tycker jag mig skymta 

att någon med Jesu gestalt 

sakta går över linjen 

för att så, trotsigt och 

bestämt, också Han 

ställa sig på 

vår sida  

Rosina

Skönhet kan te sig

på så olika vis, i en kväll

vid en trolsk brasa i augusti

i salar som andas kunglighet 

och en gudomlig form av prakt

i ett heligt rum insvept i rökelse

i norska stämbands sätt att lyfta 

mot änglasångens gränser

-

alla är de övertydliga exempel 

på Skönheten i sin absoluta storhet

- men det finns också 

sådant som din blyga

blick igenom tid och rum 

Av penslar fångad i ett okänt ögonblick

lyser du utan namn eller välkänt öde 

genom perspektiven in i mitt estetiska djup 

får min ande att lovsjunga skaparen för 

Hans gudomliga genialitet, prisa Hans namn 

för det faktum att han alltid omger sig utan ände 

ständigt utflödar skönhet av alla kända slag 

Varhelst man går, varhelst man hamnar 

kan man veta att där det vackra väljer att stanna

där kan man vara säker på att Gud vill ha sin boning

Skuggorna kan falla hur hårt de vill, monstrena 

vrida sig så vidrigt de förmår, om ett litet ljus

av himmelsk lyster visar sig framträder 

skaparen oundvikligen i all sin kraft

I Gud ryms Skönheten 

och alla hennes systrar

men i Skönheten ryms 

också Gud i alla 

Hans gestalter 

-

och att din skira skepnad 

möter mig i tunga höstkvällar 

i regn och rusk, i snö och mörker 

tröstar mig och lyfter mig

Din unga lekamen är nu både död 

som bortmultnad, din jordiska gestalt 

har fått vandra mot bättre galaxer, men den 

del av dig som fortfarande hör mig, om du i 

helgonens väntrum ser ner på ditt forna jordeliv 

så hör mitt mjuka tack, min ödmjuka lovsång 

för det du en gång var och att du ännu får ge
ut det till en sån komplett främling som jag

Ta emot mina kvällsbugningar som ett hedersbevis 

på vårt långväga syskonskap i vår skapares 

oändliga famn och var så vänlig att inte 

vika din blick ifrån mig så ska jag fortsätta 

låsa alla lås, trygga våra nätter, ideligen 

be till Gud om din fortsatta eviga frid 

-

så ses vi till sist 

när det är tid 

för oss att ses 

När Jag Ser Din Blick

I dina ögon
anar jag en evighet
den är oländig och svårtydd
den inger vördnad och får mig
att vilja slänga mig tvärt till marken

det är så mycket i livet jag inte förstår
och jag vill be dig om din hand fråga
om ett stöd, en ledsagan genom
verklighetens vildmarker

jag är inget träd, jag är en
vildvuxen, vanvårdad enbärsbuske
jag kan ingenting om helighet
om raka, smala vägar

visst, jag kan tala vägars språk
men bara de som smakar
tungmetall och cigarettrök
ingenting för den som
har känsligt luktsinne
och ömfotad smak

*

I dina ögon ser jag något sällsamt
en utsträckt tidsrymd som landar
och tar emot, innesluter och omsluter
renar och omväldigar - också den
som ser utan att förstå

och jag förstår inte
förmår inte ta in, du
kastar mig runt åt alla håll
jag vill be dig om en hand
en stav, en rullstol, en livförsäkring
i mig själv orkar jag inte ett
steg till, knappt ett andetag

Du har en sådan skönhet
du är så vacker att du
skrämmer mig, ditt
gyllene sken gör mig
stum och aningslös

Visst, jag vet en del
om skönhet och gyllene
ting, men det rör sig mer
om fem sköna bärs i
slottsskogen eller femtio
blonda brudar i ett folkhav

Ingenting man talar högt om
i dina salar och ändå ser jag
ingen dom i din blick, hur mycket
jag än letar, du viskar bara utan ord till mig
strömmar bara ur dig kärlek, säger till min
adrenalinstinna punkkind att du älskar
varje tum av mig, alltid gjort och skall
alltid göra hur ofta jag, min dumma fårskalle
än springer bort från dina händer

och det gör att jag stannar för din blick
mitt övermod blir bortbränt och min tillbedjan
till dig inpräntad i mitt väsens ryggrad
jag fruktar dig, men jag älskar dig
du får min existens att skälva och ryka
men jag vill lovsjunga dig i allt jag gör och är

I dina ögon blir jag ständigt
till intet, i dina ögon blir jag
om och om igen återställd
till ett ständigt större Allt

Vad Jag Hör När Broar Brinner

Krasandet av smaragder
överallt, som stelnade popcorn
går de loss från våra handleder, faller
fritt mot isig lermark och försvinner som
om de aldrig någonsin hade varit närvarande
och på plats i det vi understundom
får mod att kalla våra liv

Vi bränner broar med jokerleenden
fastnitade i våra händer och det vi sysslar
med i dessa marsnätter är så anskrämligt fult
och förfärligt att vi borde spy upp vår existens till
trottoarstenarna att glupskt få  frossa på, men vi är
inte sådana som kan ha någon skam kvar i kroppen
tillräckligt länge för att få en reaktion, vi är maskar på
turné runt galaxernas ändtarmar utan hopp om förändring
förbättring eller någon variant av utveckling vi är bara här
i brist på alternativ och det är nästan så att vi gråter
när vi märker att vägarna till ett anständigare
liv blir färre och färre dag för dag
tid för tid som vi är här

Vi borde
ta oss upp till den högsta bergstopp
vi kan se i vår närhet, där skrika till
framtidens alpkedjor och fråga om världen
är lika spräckligt bräcklig där som den ser
ut just nu om det finns någon mening med att kämpa
ögonlock och njurar ur sig, om det finns någon tanke
med att ta upp sitt leende dag efter stund, tid
efter ögonblick, om detta slitgörat vi försöker
kalla våra liv i slutändan är värt allt besvär
vi utan uppehåll känner att vi måste ge

Någon bland oss säger till sist att hon inte
orkar mer, att allt hon hör är ord och förfrusna
luftförändringar, att det inte skänker frid eller tröst
eller ens någon form av enkel glädje, hon säger
med en höjd knytnäve emot regnmolnen i skyn
att nu har allt till sist gått alldeles för långt
alldeles förskräckligt för långt, håll tyst
alla ni som skränar eller släpp fri en
annan melodi, jag tror det är dags
för mig att ta ett tåg så långt bort
härifrån som det bara går

Det börjar regna och vi finner oss
bli genomvåta på en av alla dessa
busshållplatser som är och skräpar
överallt, vinden är alldeles koltyst
och dess skugga skrapar förvirrat
i marken undrar om det är försent
med en ursäkt för sin existens eller
om det är lika bra att se efter om
de händelsevis letar efter arbetslösa
poeter på mallorca eller annan plats
med slösande sol och ljuvligt
djupblå havsvalv

För det är ju så, vi ska inte längre tro
på vackra sagor inte längre köra silvergrå
ferraris genom drömbaserad rymd, vi är sådana
som inte hittar rytmen i det plågsamt vackra livet
vi är sådana som börjat räkna med att vakna panka
och sömndruckna i bortglömda rännstensgränder
ja vi är såna som har börjat bygga ett liv på att
det alltid går att börja även då man sett sitt liv
brinna upp i stratosfären, vi vet inte om vi
har rätt i det vi måste tro men sagorna vi en
gång gav vår lit till var gjort av papp och nysnö
så vi är än en gång sådana som inte ser oss
ha särskilt mycket till val

Smaragdflisor på golvet och någon säger att
imorgon ska hon göra ett halsband av allt
söndertrasat hon hittar i sitt rum, men som
hon säger, i dag är en dag för tystnad, idag
är en dag då rymden med allt den måste
innehålla inte får lov att existera