Valborg

Donsös kammarmusiker
står i ett av kungsgatans hörn
och spelar fram ett nytvättat
solskensparti för varje främling
att ta del av och jag säger dig
våren har aldrig varit vackrare
än nu, det har aldrig varit enklare
att älska skuggfiguren med såriga
 fotsulor och smutsig anderäkt
än vad det är i detta nu

Om du skulle se mig här hade du
tagit mig för vem som helst, den
gråtande idioten är kvar på kyrkogården
och de monster, de hundar som jag känner
är på väg att flytta ut, våren är verkligare
än jag vågar förstå, men jag säger dig
om jag skulle våga le i detta nu skulle
allt kunna förvandlas till en förkrossad mosaik
om du och jag skulle våga oss på att dansa
över solstråken kunde världen vackla ner sig till
en meningslös ruin ännu en av alla dessa gånger

Donsös kammarmusiker skrattar
fram en försiktig melodi över
människornas kinder, skuggorna
går fortfarande kvar i våra steg, mellan
våra händer vaggar ännu tvivlen i sina
mörka grottor, men de här dagarna
talar bara om drömmar och om ett hopp
som inte vet vad nätter innebär, dessa dagar
är en stulen kyss och en tyst änglasång
under benstrukturer, dessa dagar är
av en art monster och hundar inte
mäktar med att förstå

Om du såg mig nu önskar jag
att jag fick vara en vacker främling, jag
kan aldrig ge tillbaka det som slagits sönder
ingen nåd kan göra såren obrända, men när
skönheten återvänder kan det visa sig att
skuggorna är borta, att skratten bär en
verklighet inom sig, att vi faktiskt får lov
att leva också här och nu

Om du ser mig nu vill jag ge dig solljus
vill ge dig en längtan och drömmar
som bär dig, om du ser mig nu vill jag
ge dig en vårvind som kan förvandla
världen och allt du har omkring dig

Donsös kammarmusiker spelar
sig galna och jag sjunger för allt
jag inte längre minns, ännu kommer
jag falla hundra tusen gånger, men
för varje gång ska jag resa mig
ännu kommer jag falla mig blodig
och aningslös, ja fortfarande ska
mornar komma då jag inte vill
kännas vid min hud, men jag vet
för varje gång det händer, att
de alltid kan försöka, men de
kommer aldrig någonsin att
klara av att ta mig

Så Långt Ögonen Kan Nå

intro

Det går en sommarvind över mig
och jag hinner bli rädd för jag har
vintern stabilt inbyggd i min kropp
jag smälter om jag stannar här
jag blir till en oformlig hög om
du kysser mig igen, till ett
ingenting om du håller
om mig som du gör

I

Vi sitter i en ljum medelhavsnatt
dricker av det ljuvaste av vin
tillsammans hand i hand och
vackraste du, med dig har
jag i sanning allt jag någonsin
haft vett att begära

Det finns något i mig som
är så rädd för att vakna upp
ur den dröm vi sakta väver
fram, men framförallt, ljuvaste
du är jag tacksam att jag får
sjunga de djupaste sånger
jag känner för dig, är så
på djupet tacksam att jag
gång på gång får lov att
drunkna i din blick

Någon gång ska vi vakna
ur vår förvridning men jag vet att
jag kommer vakna med dig, att du
är en del av min värld oavsett hur mycket
jag oktoberskakar, att du finns i mitt liv
hur länge jag än jag hukar under januaris
hårda slagfält, jag vet att du, din vackra
dåre, inte är det minsta rädd för mig

Visst känner jag ännu
att jag borde fly och
ge mig av, låta ditt liv
vara vackert och rent
utan min beska skevhets
närhet, att jag borde låta
dina dagar få vara bortom
min sort av hopplöst mörker
än känner jag att jag borde
bryta av, låta din skönhet
vara fri från en fulhet
såsom min

II

Men så hör jag att du säger

Att visst ser du samma sak som jag
visst ser du mitt mörker och mina brutna
dagar, visst ser du mina moln, men också
att det inte är allt på den himmel som är min

Du säger, genom kyssar och ömma ord
att du får märka något mer, något som
går över raka ord och rena rör, men
som får dig tyst och varm, du ser inget
annat än en människa, trasig och skör
men vacker som en nyskapad morgon
du ser något som gör att vår medelhavsnatt
så lätt och himmelskt enkelt
kan stanna ett glas till

Du säger att visst finns det
ett oktober i mig, men i oktobers
gränsmarker finns den mest välsignade
av glädjehöjder, i varje vinterland finns
en dag när världen gnistrar som om
den plötsligt mindes att också den
är till från Guds egen skaparhand

- och jag vill ta dig dit 
till oktobers lyckligaste 
stunder och jag vill stanna 
också när novemberregnen 
kommer, ja, vackraste du 
du gör mig så lycklig i detta 
ljuva nu, men jag tänker inte 
tro att det är allt som finns  

Vackraste du, du smeker till mig
drömmar jag knappt vågar hålla
i min hand, i dina ögon drömmer
jag om sextio, sjuttio år i denna värld
om villor och förbannade hundar
om välsignade barnskratt och en
vardag lika trög som vidbränd gröt

Om ett liv med sin lust och
med sin nöd, om ett liv så
rikt att bara nåden har råd
att skänka det till mig

Du ger mig en lycka och en skräck
och jag vet att våra dagar är unga
och att alla ord är enkla när man
är där vi är nu, men lika väl som jag
älskar vår lust i dessa enkla tider
vill jag besegra vår nöd när den
tiden så blir till, skönaste du, du ger
mig stund för stund så mycket mer
än jag har förstånd att förstå

outro

Ljuvaste du, har jag sagt
att du i sanning får mig
galen och samtidigt mer
vettig än jag någonsin
har varit?
   

     

Som Om Tiden Aldrig Funnits

I rymden hör ingen när du skriker
att du inte vill mer, ingen lyssnar när du
lägger av dig dina vapen, smycken och det
du kallar din allra innersta identitet, ingen bryr
sig då du lägger allt du är i en säck av svartaste
sammet och djupaste kol, du är i ett hörn av
vintergatan ingen häromkring någonsin kommer få
för sig att upptäcka, vännen min som du säkert insett
och redan har förstått- i rymden är du
för alltid ensam och utan ansats till att
få vara del av någons yttre mening

På radion berättar de att dina
vänner får barn, att de tar examen
i gyllene majväder, att de går ut till lyxjobben
med tandkrämständer intakta och med andetagen
säkert och fast inmurade emellan sina bankvalv
- du vill minnas hur de en gång spydde på dekadenta
dansgolv, hur de skrek på skolgårdar och svajade vid
milshöga broar så sent som för en förlupen sommar sedan
och som från ett blixtnedslag i ekträdet utanför inser du
hur fruktansvärt snabbt livet kan få för sig att vända på
sina melodier, få vitt att bli till svart och det tjärnvassa
mörkret att bli lika välsmakande som tio flaskor vin
i vårens första kvällssol, vännen min det spelar ingen
roll hur hög du en gång var, när morgonen återvänder
emot dina läppar är det siffror och blanka
resultatlösningr det enda som
spelar någon roll

käraste vännen min

I rymden är allting öde och gjort av stekhett metall
där står tiden still och det som var vi är åter sådana
som dansar nerför motorvägar med vettet uppe bland molnen
och framtiden nedplockad i byxfickor, vännen, i rymdens
domäner är allting glasklart och fullkomligt logiskt
men smärtan vi en gång ska känna när vi vaknar
får lov att vara förskjuten till sagor
vi låter andra tider läsa

På radion berättar de om vänner som gått vidare
blivit riksbögar och aktiemiljonärer, du minns som
i en dröm att du hade släktskap med de där
att ni lekte i samma lekpark en gång att någon
av dem sa att han var avundsjuk på dig att han
hade gått igenom spik och stålved för att
få lov att byta liv med dig

visst känns det som 
om den tiden aldrig 
någonsin funnits

Vännen min, jag minns en tid när du var
prins med ridderligheten i mjuka lockar
längs din panna, en gång kröntes du av ständigt
nya strömmar av främlingar som någon med livet
i tusen blombuketter framför sig, en gång såg människor
hela världar i dina ögon och jag behöver fråga dig vad det
var som hände, vännen min, varför bränner plötsligt världens
vidder din hud så svårt så fort du rör dig ur din inlåsta sfär
inget annat än tidens gång har hänt och jag kan undra vad
det var för något du väntade dig? vad bland helvetes stora
ökenländer och paradisets milsträckta stränder var det
för något du förväntade dig av den plats
de på radion kallar livet

Rymden som ett ödsligt palats med miljoner ljusår
mellan varje rum och skrymsle, du står med en livstids
sammanlagda hundradelar och håller hjärtats pulsslag
mellan dina händer, härifrån ingen annanstans än till
verklighetens tyngder och resan dit kommer slita ur dig
allt du äger, men rymden är ingen plats för dig, i rymden
finns det ingen som lever och vännen min, en sådan
som du får aldrig lov att dö

På radion talar de om eld och försvunna kontinenter
om en plats du en gång var och aldrig mera kommer bli
vännen min, det finns bara kvar att  hälla ut din tid över
de splittrade dansgolven och därefter sitta upp i natten
och lyssna in allt det du har glömt att höra, vännen
du är naken och utan några krafter alls, men tomma
sidor som du behöver inga meningar för
att simpelt finnas till

Andetag är gratis som du vet
och vännen min i rymden är
galenskapen konkret lag
och du, min dyre vän
har aldrig varit något
annat än världshistoriens
största pucko  

Horreds Hästhage

intro 

Jag skriker mot himlen

glasskärvor skakar

vinterkylan vibrerar

jag skriker så högt 

att jag lyfter, möter 

bergskedjor i luften

tar junivinden i famn 

och mitt väsen blir ersatt 

av ett stort och ändlöst rop

jag skriker och gatuljusen 

tystnar 

undrar vem 

i helvete jag är 

I

Jag är ingen, i natten 

en främling i ett stilla 

skogskvarter, hästarna 

i hagen intill betraktar mig 

med svarta, djupa blickar

som om de tänker att en 

sådan liten skit som jag rakt 

inte kan vara en av kosmos 

kommande konungar, det måste 

vara något fel, måste vara ett skämt

måste vara någon som trixat med himlens 

informationscentral, såhär får det rakt 

inte lov att vara 

Och den lilla skiten skriker, skriker 

om sorgen som bor i ditt försvunna 

skratt, chocken som finns i en målvakt 

som somnar för att inte vakna upp

smärtan i alla dagar som inte är 

en mjuk majdag mot nyvaket skinn

skiten skriker över det oerhörda hånet 

i att existera på det sätt som vi är med 

om, men som ändå aldrig slutar hända 

varje dag ännu ett mirakel

att tacksamt ta emot 

varje dag ännu ett helvete 

att förvirrat genomleva

Stjärnorna lyssnar förstrött, planeterna somnar 

sömnigt om, lövträden undrar vad som händer 

och tiden bara fortsätter att gå som om den vore 

på väg till någon särskild stans, jag slutar ändå 

inte med mitt skrik för jag vill hem 

Hem till en plats där du kan stråla 

ikapp med solskenstakter, hem 

till en tid där utopier håller varandra 

i handen och finns till mer än någonsin

hem till dagar som är ett överflöd av 

ljuvaste vin och mjukaste olja 

II

Jag vet att längtan är ett tidsfördriv för ren 

och skär förspillan, att skrika lungor ur sig 

för något bara amsagor kan med att tro på 

är ett slöseri på kraft och energi, vi borde 

hellre minnas att hästar, glas och trädstammar 

är ett resultat av fotondanser och återhållen fantasi

det finns ingen mening med att vara rädd i denna 

molekylära omvärld, men heller ingen anledning 

till att känna glädje, ta ett andetag i taget, brottas 

med en hästhage om du så känner, men glöm den 

dag som dog igår, min frusne vän, den kommer 

aldrig åter till dig och inte heller något av allt

som du fått för dig att du bryr dig om     

Säger natten och jag orkar inte svara

jag vet att du gråter ikapp med ett överhettat 

vårregn just i denna stund och jag har inga svar 

att yttra, inget som kan torka tårar eller leda fram 

till nya stigar, jag har bara mitt milshöga rop som

inte vet vad den vill säga, jag har bara min sorg

min tanke om att det skulle varit mer, det skulle 

varit vackrare än vad denna natt kan ge

än denna sabla vinternatts strukturer 

outro

Julivinden tar min hand, säger adjö 

och jag sjunker genom luften, genom 

frostat glas och spruckna gatuljus, ner 

genom vinterlandskap och glömda höstlöv

ner till en verklighet jag inte kan med att 

ens försöka förstå  

Timothy

Timothy dansar in
med ett rosenskimrande leende
och två fullt friska händer älskvärt
flygandes runtomkring sig

Timothy är vacker
charmant och manligt fåordig
ingen magisk konversatör, men han äger
ett sätt som välter världar, gradvis förmår
en att bete sig som man aldrig trodde
var möjligt i praktiken

Jag vill krossa Timothy
vill förinta honom, plocka ut
inälva efter inälva ur hans
förödda kropp, rannsaka njurar
och hjärta för att i detalj undersöka på
vilka särskilda sätt han skiljer sig från mig
vad finns hos Timothy som inte bor i mig?

Jag tar till alla vapen som jag finner
med svärd, gevär, bomber och granater
kastar jag mig in i en strid som gäller mitt liv
och högre ting än så, men jag kan inte vinna -
Timothy är en fantom, en vålnad som med
hånfull enkelhet glider undan allt jag kastar emot honom
istället sliter han den kärlek som jag krampaktigt äger
ur mina händer, vrider och vänder på denna magra tingest
granskar dess fåtaliga aspekter med en ogillande min

Min vän, yttrar han
och orden är svärd
i min blottade själ

Detta är ingenting värt, en billig vara 
sminkad till dyrbarhet som i sig själv endast äger 
Begärets svarta egenskaper- detta är falskt 
djävulskt, komplett värdelöst 

Vinner du någon med Begärets makter 
kommer du att få denne att med tiden förtvina
det du åstundar kommer att vrängas i din hand 
till en vidrig spegelbild av det usla 
du redan äger i dig själv

Med begäret som ledstjärna 
är du enbart en blind slav 
under din egen tomhet, ingen 
som du vinner med dessa 
medel kan frälsa dig 
från dig själv

Som du säkert kan förstå 
är det inte mig du avskyr
utan allt i din egen 
futtiga begränsning

I dammet och i gruset finns inga blanka ord
att resa upp till försvar eller skylande skydd
naken intill andliga revben medger jag att
allt är sant och något som jag i grund
och botten redan har förstått

Men säger jag
och reser min
blodiga blick

Att jag och mitt hjärta så ofta böjer knä 
inför Skönhetens skepnad betyder inte 
att jag i samma stund önskar äga henne
i mina alltför smutsiga händer - nej, jag vet 
att mitt hjärta böjer sig i tacksamhetens tecken
i tacksamhet för att Skönheten överhuvudtaget 
finns i min värld och att jag förunnas nåden 
att få finnas längs dess sida 

Skönheten får sedan gärna tillhöra dig, Timothy 
eller Diego, eller Angelos syskon, fåglarnas sång 
får gärna vara till för andra örons skull, det jag vill 
och inte kan sluta önska mig är att åtminstone få 
dela världsdel med det vackra, att som minsta del 
i vart fall vandra i samma skog som himlens fåglar 

Det är ändock begär och inte kärlek 
det senare har jag aldrig ägt i dess 
sanna typ av form, men Timothy 
- min vän - jag har kommit mig för 
att börja söka och det säger jag dig 
är i sanning ett sökande och en 
vandring utan synligt slut 

Jag har redan tappat greppet 
om vart jag kom ifrån redan 
börjat glömma vem jag en gång var
kanske får jag en gång minnas bland 
nya tiders lycka, kanske är all fröjd 
jag känt för alla tider slut  

Alldeles oavsett vet jag att jag bara har att följa
för om än att livet mitt tar slut - om och om igen 
så gäller det aldrig den Kärlek som jag anar 

och det säger jag dig 
att Livet kan mig kvitta 
det är Kärlek jag vill ha 

Livets Teater

Natten är hög som
ett nybyggt babelstorn
du står vid ett bokbål
het som en förkaklad ugn
med ungdom och barndom
i dina darrande händer

Världen stirrar mot dig
och vill fråga vad som gör
att du vill vara så stor, du är
bara femton år och har ännu
fötterna i himlen, än finns tid
att stillsamt lägga ner vapnen
än finns tid att slappna av
och tryggt ta sig härifrån

Det är inte nu du måste ha
svaren, det är inte nu du
måste veta varför du
lever och är till

- men det är nu du står
med tusen kommatecken
i din famn och vill bygga
meningar utan slut
och utan ände

 Ja, det är nu du är äldre än någonsin
femton år och bergsäker på att flickorna
vid brunnen aldrig kommer se dig
du står i utkanten och vet inget om
vad du ska göra med armar eller händer
du har din nykläckta poesi på dina fingrar
men inga ord i käften, du vill vara så stor
men är ännu ingen ålder, du är bara herrelösa
dagar och en kropp utan strukturer i ditt blod
sjunger havet om en vårkväll utan kuster
i ditt blod sjunger sommarnatten om
en värld större än vad ditt unga
förstånd mäktar med att förstå

På natten när skuggorna gått till sängs läser
du hyllmeter av böcker, orden smakar mysk
och österländska dimmor, bokstäverna doftar
cigaretter och bortglömda kyssar

Du bygger poetiska kartor på din hud
samlar bläck från drömtexter i dina nervbanor
du är en varelse högre än vinternatten, världen vill
viska dig till sans, men du lyssnar inte på någon
som är gjord av kött och blod, för dig finns bara
myterna,  för dig finns bara sagorna som sjunger
om en sanning värdefull nog att ge sitt liv för
om än ett liv med blott femton år
på en spröd och ömsint nacke

Så virvlar evigheten till
flickorna i pudersnö
dansar iväg från dina
gathörn och bokbålen
börjar försiktigt att brinna
på ett sunkigt lägergolv gråter
du ur dig dina poetiska texter
och du är femton år ung, men äldre
än världens berggrunder, ja, du är
en liten skithög men ändå större
än alla universums oceaner

Celebranten står med lyfta händer och sjunger
om barmhärtighet med skägget fyllt av böner
du står med öppen mun och försöker säga något
vad som helst, men kyrksalen är välfylld och
alla människor som finns häromkring är mer solida
än du någonsin har varit, flickorna i kritvitt sjunger
om ära och härlighet och golvet snurrar taket lyfter
natten är så långt bort att du undrar om du någonsin
funnits till i andra dagar än i denna spruckna lovsång
om du någonsin har varit något som går att känna igen
också utanför dessa väggar gjorda utav glas

Världen står med förstulna ögonkast utanför
dörren och undrar om den har anledning att
existera, du är på en annan plats nu, men fortfarande
en pendel mellan allt och ingenting, när sommarnatten
tar tag i dina fotsulor är det som om hela existensen
finns i dina lyriska fingrar, men när kylan kryper
in under naglarna är du inget annat än
en förstelnad sten, en sten lika stum
som världens samlade berggrunder

En dag är du kanske
tillbaka på de slitna kyrkgolven
en dag kanske prästen ser dig för
att spricka upp i ett välsignat leende
en dag kanske du har glömt
alla krig och alla slagfält
en dag kanske du är äldre än femton år
en dag kanske du är yngre än vad du är nu
en dag kanske natten lagt sig ner
för att vilsamt somna in

Till dess, minns att det är långt
och länge än tills det att du behöver
veta varför en sådan som du
lever och är till

Det kommer aldrig vara över för mig

Jag ska slå dig på käften
samtidigt som jag säger
med len och sammetsmild
röst att jag älskar dig så
mycket att mitt vansinne
blir alldeles för stort

Mitt namn är monster
jag är en avskjuten
ryggrad jag är en svart
brand som doftar frusen asfalt
jag är så mycket som du inte
visste fanns, jag är en levande
mardröm, men älskade, jag är
också vackrare än någonting
du har sett bland dessa våra
arma länder

Älskade, jag ska jaga dig
över torg, över stenlagda broar
och daggstänkta berg vi ska vara
dansande fjärilar över ett grådaskigt
helvetesgap, gatljusen ska skratta
när de ser oss och vi ska kallas dårar
av alla som aldrig vågar leva

Mitt namn är Gud och Kaos
i samma meningsfulla andetag
och jag ska få dig att glömma
vem du en gång var, ditt namn
ska bli en dimmig gåta och det
som finns när våra såriga händer
möts ska vara allt du känner till

Jag har sju vårar i mina andetag
tretton höststormar i min urblåsta
ryggrad, jag har ett liv som når
högre än molnen mellan mina revben
ett liv som når djupare än underjorden
i det hjärta som är mitt, jag är allt du
aldrig vågat be om och jag är något
som kommer krossa det liv
du ändå aldrig velat ha  

Jag ska krossa dina knäskålar
gräva ur din bröstkorg, vrida sönder
alla dina muskler, men du kommer inte dö
nej, du kommer skratta och undra från vilken
planet sådana som jag härstammar ifrån och jag
ska le med hela den varelse jag nu råkar vara och
säga att det är ingenting som går att säga något om

Mitt namn är monster, min hud
är täckt av frost och nyväckt lava
när världen utanför stelnar i kladdig
cement förvandlas jag till ett ursinnigt
yrväder som river ner allt vad vett, sans
och säkerhet någonsin har kallats

Älskade, när världen somnar in i normerande livsstilar
och uttjänta värderingsideal ska jag dikta revolutionära koder
i varje ekorrhjul jag finner, jag säger dig, jag är av andra världsdelar
jag andas luft från andra rymder, jag är galen, men mer rimlig
än allt du kan hitta bland dessa arma länder

Mitt namn är monster
och jag säger dig, jag är din
evige fiende, den som kommer
skaka dina grundvalar också
när allting annat somnat in

Mitt namn är monster, jag
är galen, men också den
ende som älskar dig även
då när allt i dessa våra arma
länder fått för sig att försvinna