Som Om Tiden Aldrig Funnits

I rymden hör ingen när du skriker
att du inte vill mer, ingen lyssnar när du
lägger av dig dina vapen, smycken och det
du kallar din allra innersta identitet, ingen bryr
sig då du lägger allt du är i en säck av svartaste
sammet och djupaste kol, du är i ett hörn av
vintergatan ingen häromkring någonsin kommer få
för sig att upptäcka, vännen min som du säkert insett
och redan har förstått- i rymden är du
för alltid ensam och utan ansats till att
få vara del av någons yttre mening

På radion berättar de att dina
vänner får barn, att de tar examen
i gyllene majväder, att de går ut till lyxjobben
med tandkrämständer intakta och med andetagen
säkert och fast inmurade emellan sina bankvalv
- du vill minnas hur de en gång spydde på dekadenta
dansgolv, hur de skrek på skolgårdar och svajade vid
milshöga broar så sent som för en förlupen sommar sedan
och som från ett blixtnedslag i ekträdet utanför inser du
hur fruktansvärt snabbt livet kan få för sig att vända på
sina melodier, få vitt att bli till svart och det tjärnvassa
mörkret att bli lika välsmakande som tio flaskor vin
i vårens första kvällssol, vännen min det spelar ingen
roll hur hög du en gång var, när morgonen återvänder
emot dina läppar är det siffror och blanka
resultatlösningr det enda som
spelar någon roll

käraste vännen min

I rymden är allting öde och gjort av stekhett metall
där står tiden still och det som var vi är åter sådana
som dansar nerför motorvägar med vettet uppe bland molnen
och framtiden nedplockad i byxfickor, vännen, i rymdens
domäner är allting glasklart och fullkomligt logiskt
men smärtan vi en gång ska känna när vi vaknar
får lov att vara förskjuten till sagor
vi låter andra tider läsa

På radion berättar de om vänner som gått vidare
blivit riksbögar och aktiemiljonärer, du minns som
i en dröm att du hade släktskap med de där
att ni lekte i samma lekpark en gång att någon
av dem sa att han var avundsjuk på dig att han
hade gått igenom spik och stålved för att
få lov att byta liv med dig

visst känns det som 
om den tiden aldrig 
någonsin funnits

Vännen min, jag minns en tid när du var
prins med ridderligheten i mjuka lockar
längs din panna, en gång kröntes du av ständigt
nya strömmar av främlingar som någon med livet
i tusen blombuketter framför sig, en gång såg människor
hela världar i dina ögon och jag behöver fråga dig vad det
var som hände, vännen min, varför bränner plötsligt världens
vidder din hud så svårt så fort du rör dig ur din inlåsta sfär
inget annat än tidens gång har hänt och jag kan undra vad
det var för något du väntade dig? vad bland helvetes stora
ökenländer och paradisets milsträckta stränder var det
för något du förväntade dig av den plats
de på radion kallar livet

Rymden som ett ödsligt palats med miljoner ljusår
mellan varje rum och skrymsle, du står med en livstids
sammanlagda hundradelar och håller hjärtats pulsslag
mellan dina händer, härifrån ingen annanstans än till
verklighetens tyngder och resan dit kommer slita ur dig
allt du äger, men rymden är ingen plats för dig, i rymden
finns det ingen som lever och vännen min, en sådan
som du får aldrig lov att dö

På radion talar de om eld och försvunna kontinenter
om en plats du en gång var och aldrig mera kommer bli
vännen min, det finns bara kvar att  hälla ut din tid över
de splittrade dansgolven och därefter sitta upp i natten
och lyssna in allt det du har glömt att höra, vännen
du är naken och utan några krafter alls, men tomma
sidor som du behöver inga meningar för
att simpelt finnas till

Andetag är gratis som du vet
och vännen min i rymden är
galenskapen konkret lag
och du, min dyre vän
har aldrig varit något
annat än världshistoriens
största pucko  

Horreds Hästhage

intro 

Jag skriker mot himlen

glasskärvor skakar

vinterkylan vibrerar

jag skriker så högt 

att jag lyfter, möter 

bergskedjor i luften

tar junivinden i famn 

och mitt väsen blir ersatt 

av ett stort och ändlöst rop

jag skriker och gatuljusen 

tystnar 

undrar vem 

i helvete jag är 

I

Jag är ingen, i natten 

en främling i ett stilla 

skogskvarter, hästarna 

i hagen intill betraktar mig 

med svarta, djupa blickar

som om de tänker att en 

sådan liten skit som jag rakt 

inte kan vara en av kosmos 

kommande konungar, det måste 

vara något fel, måste vara ett skämt

måste vara någon som trixat med himlens 

informationscentral, såhär får det rakt 

inte lov att vara 

Och den lilla skiten skriker, skriker 

om sorgen som bor i ditt försvunna 

skratt, chocken som finns i en målvakt 

som somnar för att inte vakna upp

smärtan i alla dagar som inte är 

en mjuk majdag mot nyvaket skinn

skiten skriker över det oerhörda hånet 

i att existera på det sätt som vi är med 

om, men som ändå aldrig slutar hända 

varje dag ännu ett mirakel

att tacksamt ta emot 

varje dag ännu ett helvete 

att förvirrat genomleva

Stjärnorna lyssnar förstrött, planeterna somnar 

sömnigt om, lövträden undrar vad som händer 

och tiden bara fortsätter att gå som om den vore 

på väg till någon särskild stans, jag slutar ändå 

inte med mitt skrik för jag vill hem 

Hem till en plats där du kan stråla 

ikapp med solskenstakter, hem 

till en tid där utopier håller varandra 

i handen och finns till mer än någonsin

hem till dagar som är ett överflöd av 

ljuvaste vin och mjukaste olja 

II

Jag vet att längtan är ett tidsfördriv för ren 

och skär förspillan, att skrika lungor ur sig 

för något bara amsagor kan med att tro på 

är ett slöseri på kraft och energi, vi borde 

hellre minnas att hästar, glas och trädstammar 

är ett resultat av fotondanser och återhållen fantasi

det finns ingen mening med att vara rädd i denna 

molekylära omvärld, men heller ingen anledning 

till att känna glädje, ta ett andetag i taget, brottas 

med en hästhage om du så känner, men glöm den 

dag som dog igår, min frusne vän, den kommer 

aldrig åter till dig och inte heller något av allt

som du fått för dig att du bryr dig om     

Säger natten och jag orkar inte svara

jag vet att du gråter ikapp med ett överhettat 

vårregn just i denna stund och jag har inga svar 

att yttra, inget som kan torka tårar eller leda fram 

till nya stigar, jag har bara mitt milshöga rop som

inte vet vad den vill säga, jag har bara min sorg

min tanke om att det skulle varit mer, det skulle 

varit vackrare än vad denna natt kan ge

än denna sabla vinternatts strukturer 

outro

Julivinden tar min hand, säger adjö 

och jag sjunker genom luften, genom 

frostat glas och spruckna gatuljus, ner 

genom vinterlandskap och glömda höstlöv

ner till en verklighet jag inte kan med att 

ens försöka förstå  

Timothy

Timothy dansar in
med ett rosenskimrande leende
och två fullt friska händer älskvärt
flygandes runtomkring sig

Timothy är vacker
charmant och manligt fåordig
ingen magisk konversatör, men han äger
ett sätt som välter världar, gradvis förmår
en att bete sig som man aldrig trodde
var möjligt i praktiken

Jag vill krossa Timothy
vill förinta honom, plocka ut
inälva efter inälva ur hans
förödda kropp, rannsaka njurar
och hjärta för att i detalj undersöka på
vilka särskilda sätt han skiljer sig från mig
vad finns hos Timothy som inte bor i mig?

Jag tar till alla vapen som jag finner
med svärd, gevär, bomber och granater
kastar jag mig in i en strid som gäller mitt liv
och högre ting än så, men jag kan inte vinna -
Timothy är en fantom, en vålnad som med
hånfull enkelhet glider undan allt jag kastar emot honom
istället sliter han den kärlek som jag krampaktigt äger
ur mina händer, vrider och vänder på denna magra tingest
granskar dess fåtaliga aspekter med en ogillande min

Min vän, yttrar han
och orden är svärd
i min blottade själ

Detta är ingenting värt, en billig vara 
sminkad till dyrbarhet som i sig själv endast äger 
Begärets svarta egenskaper- detta är falskt 
djävulskt, komplett värdelöst 

Vinner du någon med Begärets makter 
kommer du att få denne att med tiden förtvina
det du åstundar kommer att vrängas i din hand 
till en vidrig spegelbild av det usla 
du redan äger i dig själv

Med begäret som ledstjärna 
är du enbart en blind slav 
under din egen tomhet, ingen 
som du vinner med dessa 
medel kan frälsa dig 
från dig själv

Som du säkert kan förstå 
är det inte mig du avskyr
utan allt i din egen 
futtiga begränsning

I dammet och i gruset finns inga blanka ord
att resa upp till försvar eller skylande skydd
naken intill andliga revben medger jag att
allt är sant och något som jag i grund
och botten redan har förstått

Men säger jag
och reser min
blodiga blick

Att jag och mitt hjärta så ofta böjer knä 
inför Skönhetens skepnad betyder inte 
att jag i samma stund önskar äga henne
i mina alltför smutsiga händer - nej, jag vet 
att mitt hjärta böjer sig i tacksamhetens tecken
i tacksamhet för att Skönheten överhuvudtaget 
finns i min värld och att jag förunnas nåden 
att få finnas längs dess sida 

Skönheten får sedan gärna tillhöra dig, Timothy 
eller Diego, eller Angelos syskon, fåglarnas sång 
får gärna vara till för andra örons skull, det jag vill 
och inte kan sluta önska mig är att åtminstone få 
dela världsdel med det vackra, att som minsta del 
i vart fall vandra i samma skog som himlens fåglar 

Det är ändock begär och inte kärlek 
det senare har jag aldrig ägt i dess 
sanna typ av form, men Timothy 
- min vän - jag har kommit mig för 
att börja söka och det säger jag dig 
är i sanning ett sökande och en 
vandring utan synligt slut 

Jag har redan tappat greppet 
om vart jag kom ifrån redan 
börjat glömma vem jag en gång var
kanske får jag en gång minnas bland 
nya tiders lycka, kanske är all fröjd 
jag känt för alla tider slut  

Alldeles oavsett vet jag att jag bara har att följa
för om än att livet mitt tar slut - om och om igen 
så gäller det aldrig den Kärlek som jag anar 

och det säger jag dig 
att Livet kan mig kvitta 
det är Kärlek jag vill ha 

Livets Teater

Natten är hög som
ett nybyggt babelstorn
du står vid ett bokbål
het som en förkaklad ugn
med ungdom och barndom
i dina darrande händer

Världen stirrar mot dig
och vill fråga vad som gör
att du vill vara så stor, du är
bara femton år och har ännu
fötterna i himlen, än finns tid
att stillsamt lägga ner vapnen
än finns tid att slappna av
och tryggt ta sig härifrån

Det är inte nu du måste ha
svaren, det är inte nu du
måste veta varför du
lever och är till

- men det är nu du står
med tusen kommatecken
i din famn och vill bygga
meningar utan slut
och utan ände

 Ja, det är nu du är äldre än någonsin
femton år och bergsäker på att flickorna
vid brunnen aldrig kommer se dig
du står i utkanten och vet inget om
vad du ska göra med armar eller händer
du har din nykläckta poesi på dina fingrar
men inga ord i käften, du vill vara så stor
men är ännu ingen ålder, du är bara herrelösa
dagar och en kropp utan strukturer i ditt blod
sjunger havet om en vårkväll utan kuster
i ditt blod sjunger sommarnatten om
en värld större än vad ditt unga
förstånd mäktar med att förstå

På natten när skuggorna gått till sängs läser
du hyllmeter av böcker, orden smakar mysk
och österländska dimmor, bokstäverna doftar
cigaretter och bortglömda kyssar

Du bygger poetiska kartor på din hud
samlar bläck från drömtexter i dina nervbanor
du är en varelse högre än vinternatten, världen vill
viska dig till sans, men du lyssnar inte på någon
som är gjord av kött och blod, för dig finns bara
myterna,  för dig finns bara sagorna som sjunger
om en sanning värdefull nog att ge sitt liv för
om än ett liv med blott femton år
på en spröd och ömsint nacke

Så virvlar evigheten till
flickorna i pudersnö
dansar iväg från dina
gathörn och bokbålen
börjar försiktigt att brinna
på ett sunkigt lägergolv gråter
du ur dig dina poetiska texter
och du är femton år ung, men äldre
än världens berggrunder, ja, du är
en liten skithög men ändå större
än alla universums oceaner

Celebranten står med lyfta händer och sjunger
om barmhärtighet med skägget fyllt av böner
du står med öppen mun och försöker säga något
vad som helst, men kyrksalen är välfylld och
alla människor som finns häromkring är mer solida
än du någonsin har varit, flickorna i kritvitt sjunger
om ära och härlighet och golvet snurrar taket lyfter
natten är så långt bort att du undrar om du någonsin
funnits till i andra dagar än i denna spruckna lovsång
om du någonsin har varit något som går att känna igen
också utanför dessa väggar gjorda utav glas

Världen står med förstulna ögonkast utanför
dörren och undrar om den har anledning att
existera, du är på en annan plats nu, men fortfarande
en pendel mellan allt och ingenting, när sommarnatten
tar tag i dina fotsulor är det som om hela existensen
finns i dina lyriska fingrar, men när kylan kryper
in under naglarna är du inget annat än
en förstelnad sten, en sten lika stum
som världens samlade berggrunder

En dag är du kanske
tillbaka på de slitna kyrkgolven
en dag kanske prästen ser dig för
att spricka upp i ett välsignat leende
en dag kanske du har glömt
alla krig och alla slagfält
en dag kanske du är äldre än femton år
en dag kanske du är yngre än vad du är nu
en dag kanske natten lagt sig ner
för att vilsamt somna in

Till dess, minns att det är långt
och länge än tills det att du behöver
veta varför en sådan som du
lever och är till

Det kommer aldrig vara över för mig

Jag ska slå dig på käften
samtidigt som jag säger
med len och sammetsmild
röst att jag älskar dig så
mycket att mitt vansinne
blir alldeles för stort

Mitt namn är monster
jag är en avskjuten
ryggrad jag är en svart
brand som doftar frusen asfalt
jag är så mycket som du inte
visste fanns, jag är en levande
mardröm, men älskade, jag är
också vackrare än någonting
du har sett bland dessa våra
arma länder

Älskade, jag ska jaga dig
över torg, över stenlagda broar
och daggstänkta berg vi ska vara
dansande fjärilar över ett grådaskigt
helvetesgap, gatljusen ska skratta
när de ser oss och vi ska kallas dårar
av alla som aldrig vågar leva

Mitt namn är Gud och Kaos
i samma meningsfulla andetag
och jag ska få dig att glömma
vem du en gång var, ditt namn
ska bli en dimmig gåta och det
som finns när våra såriga händer
möts ska vara allt du känner till

Jag har sju vårar i mina andetag
tretton höststormar i min urblåsta
ryggrad, jag har ett liv som når
högre än molnen mellan mina revben
ett liv som når djupare än underjorden
i det hjärta som är mitt, jag är allt du
aldrig vågat be om och jag är något
som kommer krossa det liv
du ändå aldrig velat ha  

Jag ska krossa dina knäskålar
gräva ur din bröstkorg, vrida sönder
alla dina muskler, men du kommer inte dö
nej, du kommer skratta och undra från vilken
planet sådana som jag härstammar ifrån och jag
ska le med hela den varelse jag nu råkar vara och
säga att det är ingenting som går att säga något om

Mitt namn är monster, min hud
är täckt av frost och nyväckt lava
när världen utanför stelnar i kladdig
cement förvandlas jag till ett ursinnigt
yrväder som river ner allt vad vett, sans
och säkerhet någonsin har kallats

Älskade, när världen somnar in i normerande livsstilar
och uttjänta värderingsideal ska jag dikta revolutionära koder
i varje ekorrhjul jag finner, jag säger dig, jag är av andra världsdelar
jag andas luft från andra rymder, jag är galen, men mer rimlig
än allt du kan hitta bland dessa arma länder

Mitt namn är monster
och jag säger dig, jag är din
evige fiende, den som kommer
skaka dina grundvalar också
när allting annat somnat in

Mitt namn är monster, jag
är galen, men också den
ende som älskar dig även
då när allt i dessa våra arma
länder fått för sig att försvinna

En sång

Om detta är en sång är
det en låg sång, en sång med
vettskrämda toner som slänger sig
över kungsparkar, flyger över
yttre atlanter, över hela den värld
jag känner till, ut mot existensens
yttre kanter, ut till den plats
jag längtar efter att
få kalla hem
-
det är en sång
som inte förstår sig
på någonting men som
tappert sjungs likväl, en
sång utan ord, men som
önskar få svara på alla
gåtor som detta universum
orkar rymma

Ingen av oss kan veta
varför viss sorts lycka
inte får lov att finnas
i en värld som vår
varför vissa historier
aldrig får skrivas till slut
ingen av oss vet varför
det finns kapitel i ens liv
man får lov att känna doften
av, men som behöver och
är tvungna att försvinna över
horisonten för att aldrig
landa i ens händer  

Jag vet ingenting, jag är en hemlös pojke
vilsen och ensam på en stormbäddad sandstrand
jag är en tömd varelse som letar efter andetag
men jag äger en sång i såriga händer, jag har
mitt luggslitna hopp i ett lerkärl till hjärta och
kanske det får räcka i en annan dag
än den jag är i nu

Om detta är en sång är det en sång
som går under allt som sjungits förut
en sång som inte vill finnas annat
än i tysta dimensioner, i den ska
inga drömmar bo, inga rädslor
inga minnen, inget annat än
en längtan efter mer, en
längtan efter äkthet eller
enkelhet, en vackrare värld
än den vi vandrar i just nu

Och jag vill inte säga mer om
sådant jag inte vet, men jag vet vad
jag önskar för dig och dina dagar
som väntar, jag önskar mig att du
får flyga högt, över världar och tidseoner
över alla svåra plågor, all ofrid, alla tårar
som denna världen behöver ge dig
jag önskar dig ett hemland med glädje
och frid, jag önskar dig en väg du får
lov att älska med lätthet, en väg som
tar dig precis till de platser ditt innersta
hjärta drömmer om och längtar till

Jag vill inte säga mer om det jag inte vet
vill inta tala mer om rädslovindar och
källarnätter, om nedbrända slott och
demoniska förlorartrottoarer, jag vill
bara sjunga min sång till alla världens
hörn, vill få universum att krympa, bli
begripligt, vill få horisonten till min famn
få Kungen att märka att han lyssnar

Om detta är en sång är det en
sång som vill kyssa dina läppar
inte för alla dagar som vandrat
under oss, inte för den framtid
som försvinner bortom molnen
utan för den kärlek jag ser att du
är värd, för all den verkliga kärlek
jag vill att du ska ha

Ja du ska veta det, min älskade vän
att himlen kan storma bäst den vill
om den så ger mig snö i överflöd och
fyrtio år av regn och mörka vindar
så är det likväl så att närhelst jag får tid
att andas, vill jag få lov att andas
till välsignelse för dig

vill alltid kunna ge 
dig en sång, ett andetag 
en ömtålig dag i taget    

Väggarna Faller

Är så rädd att alla väggar
kring mig skakar, de krymper
ihop till vanskapta, miserabla
missfoster, de faller sönder
i mjuka smulor mot min hud, jag
söker skydda mig med sönderspelade
toner eller några eskapistiska bokstäver
jag försöker fåfängt dölja mina tårar
för spikregnet utanför, skydda
mitt hjärtas skuggor för mörkret
som patrullerar gatorna därute

Är inte säker på om jag
har styrkan att lura någon
här i vuxna världen, jag är en
avskalad rännstensunge och varelserna
i regnbågsskimrande grått fnyser åt mig
när de tar sin väg förbi, de lever ett annat liv
med andra rytmer, andra lagar, annorlunda
sätt att ta sig fram i dagarnas strömmar
och visst -

det händer att jag önskar
 att jag var som dem, det händer
att jag gör försök att likna dem
med livskompetensen sjungandes i blodet
det kommer dagar då jag skådespelar stunder
av ett stående, gående, fungerande tillstånd
men så snäpper oundvikligen gummibandet till
illusionen löses upp, drömmen blir ett luftslott
och tar formen av en ensamt singlande
snökristall rätt ner i en lavaflod

Till slut
så är allt tillbaka i gamla
nerskavda hjulspår, ett hack
längre ner i avgrundsleran
och jag river mig naken
krafsar av mig smutsen, kletet
och det variga sotet från min blåslagna kropp
endast för att märka att inget har försvunnit
spegeln visar samma skräck, samma sorg
samma stumma frustration som alla vuxna dagar
matat mig med och det är då stunden kommer
då jag halshugger mina drömmar, det är då jag kapar
alla linor till det land de kallar verkligheten, det är då
jag  bränner alla broar till en verklig form av liv med ett
vällustigt leende spelandes på läpparna, jag tillhör inte några
solida strukturformer, för varje slag jag får försvinner vitsen
med att ständigt försöka efterlikna en dans
som bara krossar mina tår till benmjöl

Är så rädd
att blodet i mig stelnar
i en dröm får jag dricka ett vin
som smakar så dyrt av mjölk och honung
att något i mig för en sekund tror att sagorna
i luften har en chans att vara sanndrömda igen, och
när jag vaknar är regnet ljuvt som sammet, mörkret
svalt och lätt mot huden, när jag vaknar är det
som om verklighetens liv angick mig igen

Är inte säker på om jag
har styrkan att lura mig själv
mitt blodomlopps lagböcker dikterar
villkor efter tolkningsmöjlighet för mig och
jag ser en slingrig slalombacke nedanför
mina darrande knän, jag vet att jag är kallad
till att vara duktig, jag vet att jag är skapt
till att vara stark och kry, men mitt inre
skriker, mitt själva jag vrålar sönder
himlabergen efter enkelhet

en enkel film förutan mening 
alltför mycket chips i anslutning 
till ett bridgeparti, vadsomhelst 
bara där doftar av vitsippor 
och fyrkantiga cirklar 

Är så rädd att världen krymper till en fingerborg
av minimalt format, jag springer bort från hundarna
på avenyerna för att falla rakt i famnen på monstren
boendes på bakgården, jag vill skrika med en mistlurs
dån, jag vill få försvinna i sirenernas förtrollande väsen
jag vill allt förutom min egen typ av liv- vill hantera varenda
strid förutom den emot min rädsla, men vart jag än tar vägen
så följer han min sida. vart jag än går så finns han där
för att förgifta vartenda steg och andetag

Är så rädd att världen brakar sönder
i koldamm och atomfragment, är så slagen
i skräckens bojor att jag är tvungen att stanna
där jag nu befinner mig - stilla låta livet
verkligheten och allt det vackra
jag vill älska följsamt dra förbi
för att ges en kontur, struktur
och allmän konstistens som på
intet vis tillhör mig och
mina sätt att leva