Jeremiah Lovsång

Du har aldrig varit längre bort än såhär
blodet forsar ifrån himlarna, liken ligger
oräkneliga på marken, ditt heliga namn
är en svordom våra fiender brukar
för att simpelt roa sig
-
Gryningen är purpurgul och silversvart
din heliga stad är föga mer än
en gravkammare åt gamar

Fader, kom ihåg oss
när vi inte längre är, när
vår tro blivit till sten få
stenarna att ära dig

Låt den blodbestänkta
jorden lovsjunga dig
Låt klipporna, klibbiga
av hjärnsubstans, ära ditt namn
Låt de våldtagna kvinnor som
du älskar få delta i din gloria- kör

Fader, kom ihåg oss
när vi inte längre är, när
vår tro vittrat till grus ta
upp det i din famn och 
blås in ditt heliga liv

När tidens tand tuggat sönder
allt vi ägt och varit, när fienden
stormat våra fästen i tusental
efter tusental, när fler lovsånger
finns nedtecknade på hafsigt uppställda
gravstenar än på dina levande tjänares läppar

Fader, kom ihåg oss då
när våra tungor inte längre
bor i våra munnar, när våra knän
ligger söndermosade på fälten 
så lyft dödsrikets sång 
till din heliga tron

O, Fader, låt lovsången inte tystna
bara för att dina barn är flyktigare
än vinden, svagare än ömma halmstrån
-
Min fader och min Gud
i dödsskuggans dalar
och betydligt längre
bort än så vill jag
alltid få lyfta ditt lov

Även i den tid då jag inte längre får
då din nåd inte låter mig, när dina löften
är bortsprängda i hela universum
förutom i mitt hjärtas gömda
jordkällare, också i den stunden
vill jag lyfta mina förintade
händer till ett trotsigt:

Halleluja

En Smaragdblå Vinterdag

Vintern är ett gnistrande
fyrverkeri runtomkring oss
flickan framför är klädd
i smaragdblå gåtor som får mig
att vilja tala ur mig evighetslånga
diktböcker till hennes tveksamma
ära bara för att i nästa nu finna
att jag har blivit stum

Det singlar ihopknycklade diktlöv
ovanför våra grantoppar, men hon märker
inget alls, talar bara fritt om mekaniska dagar
om kameror födda på sextiotalet, jag vill
hemskt gärna lyssna i timmar efter timtal
men finner att jag också blivit döv

I nästa nu förvandlas
vintern till en svartraggad
hundjävel, runktomkring
oss faller stålljud
ett flertal skarpslipade
minnen meteorkraschar
över fälten

Jag vill få yttra något om
Skönhetens samband med
den reella verkligheten samt
våra egna relevanta uppfattningar
om densamma men mitt nödtvungna
teckenspråk är att likna vid
en sönderpraddlad älgko

Ingen av oss förstår någonting
och vi märker att vi fryser, solen
har åkt hem i sitt rosa rymdskepp
endast eremitiska stjärnor blinkar
kvarlämnat dystert åt oss så jag lämnar
för att gå, men märker hur hon tar min hand

Frosten får ekstammarna
att sjunga dansanta melodier
över nejden, i nästa nu finner
vi oss virvlande inuti ett
gyllene yrväder

Jag hör inget, men
känner hur hon säger
att allt vi ser är gåvor
att människans största brist
är snarheten till girighet, lustfyllt hat
att vi till brädden är fyllda med oro
nagelavgnagd rädsla

Min vän, säger hon
- ta inte det som inte
är till för dig att få, men
gläd dig fritt åt allting
annat längs din väg

Så enkelt är det svåra livet
hon ler och universum skälver
mellan mina ambitiösa händer
snön kramar mina fingrar
tystnaden runtomkring oss
blir en predikan om mitt liv

I nästa nu är vintern
alldeles vanlig flickan
framför går hem till sitt
i en alldeles vanlig havsblå
regnkappa och jag kan tala
och lyssna så mycket
jag finner för gott

Om jag bara kunde finna
något värdigt här i existensen
att på något sätt vilja
samtala om  
 

Bjärkatoner

intro

Vi kan andas bjärka- toner
en tidebön i taget stadigt
ta oss framåt, vi vet inte
vart vi är på väg, vi kan
inte säga vad det är
som väntar

I

Endast Herren känner våra vägar
endast Herren har vårt öde i sin allvetande hand
det enda vi har att göra är att stanna till, dra i bromsen
och faktiskt andas den livsluft vi fått oss till dels

Det enda vi har att göra
är att söka närma oss den punkt
som säger oss att vi inte kan prestera
inte kan kämpa oss in i Guds vilopalats

Mina vänner, jag kan inte säga
något om vem Gud är, verkligen
inte ge några recept på hur man finner
vägen till hans hjärta, varje bild, varje försök
i den vägen riskerar att fallera, garanterar att
begränsa det oerhörda i det oerhörda
som Gud är och klär sig i

Men ett ord vill jag ge- det mest oerhörda av allt-
minns alltid att Gud, med allt han är och bär med sig
ryms i ditt hjärta, att alla hans rikedomar, hans floder
av kärlek sjunger i ditt inre - jag vill ge det mest
självklara råd som finns att ge, nämligen
det fina med att helt
och simpelt stilla
sig och lyssna

En psaltarpsalm, en Jesusbön
i taget söka höra vad det är
för något som just Han
sjunger för just dig

II

Låt oss andas Bjärka- toner
leva ett liv som inte liknar mycket
en tidebön, ett arbetspass i taget
vandra en bit på vägen fram tillsammans
vi delar ett slott sinsemellan, men i övrigt
dansar vi på tusen separata livslinor, vi bär
på en gemensam längtan- mer och ständigt mer
av det som är större än allt- men Guds sång inom
oss ljuder på olika vis, ibland delar vi toner, men
allt som oftast märks det hur underbart unika
våra melodier är och ska få vara

Mina vänner, vi är fria att vandra vartsomhelst
men för ännu en tid har vi valt att andas strävsamma
Bjärka- toner tillsammans, från Sakarias sömniga lovsång
i en inte alltid skimrande gryning till Symeons ljuvjubliga
godnattsång om kvällen delar vi melodier, ord och andetag
som rymmer både sorg och glädje, både kamp
såväl som befrielsens jubelrop

Mina vänner, jag kan i sanning inte säga något
om vem Gud är för dig, men jag vet att detta
är en port mot Sion, jag vet att detta är en plats
där vi- en tidebön, en psaltarpsalm i taget
kan störta upp mot Guds Eviga Kärleks Hjärta

Så låt oss, ja
låt oss störta dit
tillsammans

Stridsskrift Till Den Värld Som Brinner Upp

Så ska jag då skriva dig den text
du fått för dig att jag gav, visst har
jag rätt i att den lät ungefär såhär:

O, snälla dyra fågel från förr kläd
dig i frälsningsdräkt för min skull 
och anländ till min räddning

Ge mig någon av våra lyckliga dagar åter
låt oss skratta loss i jungfruhelvetets
tragiska korridorer, låt oss dikta våra liv 
uppå varje café i stadens nattliv eller 
låt oss kramas i timtal medan 
fyllan gör sitt jobb

Snälla, ge mig en del av mitt liv tillbaka
var min hjältinna, var min vänskaps
gyllene beskyddarinna 

Något i den stilen, inte sant? Och låt mig
då i all mildhet fråga hur du läser, med vilka
blinda ögon du öppnar mina texter

Min forna vän, jag känner inte dig
like lite som någon annan här i världen
inget alls till det inre, endast simpelt lite
till det yttre, vi har delat några dagar
men det är också allt- Hur skulle
du kunna vara min musa, föremål
för smicker och reell sentimentalitet
varför får du för dig att du är särskilt
speciell som enskild vän och person för mig
- du är endast en av många jag gett denna typ
av dåraktiga välsignelse till, du är endast en
av alla de detta års augusti för alltid tog ifrån mig

Förlåt min synd och min begränsning som fått
dig hotad och instängd, jag inser min klumpighet
till fullo, men du borde kunna förstå min försäkran
- i min värld är du inte på en piedestal, isåfall
endast en av ett diktpappers banala höjd, jag
vänder mig till dig enbart som vän och jämlike
- i visst är du över mig, i somt är du under mig
du är kort och gott min vän, i mina ögon också
min syster i en färd mot något större

I grunden är du dock en främling och som sådan
kan mitt skyhöga språk aldrig nå dig annat än
som en symbol för alla de människor som
lever ett annat liv än mitt, men ändå får mig
glad, ändå får mitt hjärta att utbrista 'yes
detta är utan tvekan något bra'- tål du inte
att användas så, om orden blir lögn och
skarpa svärd för dig så låt dem strömma
som luft och vatten bredvid dig - de är inte
till för dig, kanske inte ens för den
jag fått för mig att du var

För detta stör mig grovt, inte bara du har klagat
bränt dig på min storvulna omtanke, varför är
det så svårt att få besjunga sina vänner på ett
sätt som når fram, varför går det inte att dikta
om det hopp jag har om att mänskligheten en dag
ska dela samma lovsång, ska finnas i en hel
gemenskap utan sprickor, utan sund

Dela inte det hoppets struktur för allt i världen, släng mina
böner i papperskorgen för all del, men försök inte få mig att skämmas
för min vilja, vantolka mig inte i din rädsla till den grad att jag
i mitt försök att fåfängt nå dig blir ett monster

Min forne vän
vet det nu och för
tider som kommer
att om du en dag inte
finner några händer
att fatta, vill jag få vara
en att greppa tag i
om du behöver ett kloster
att ta din fristad till
så vill jag känna till ett
som kan gömma dig en tid
om du en dag skulle behöva
en munk att tala med så
vill jag bli en som kan berätta
om en värld du kanske
inte känner till

det var bara det
bara det
jag ville säga och
om inte det gick
att höra så
förlåt och
med det sagt

adios amiga
gracias por favor

I Min Själs Mörka Natt

Får jag bli galen i din famn papa 

klä av mig allt jag är intill vansinnighetens brant
dra av mig alla dagar som du gett mig 
de av frid och röda rosblad liksom 

de av hård och blodig strid? 

Mina andetag är tunga och jag kan inte be 

jag gråter och skakar när jag vistas i ditt hus 

papa, får jag vara en dåre i ditt ljus
eller tål de dina inte det 
får jag hata och förbanna

allt det myller som bor inne i mig? 

Jag är tom, det skallrar när jag rör mig

mina revbens tyngd är allt mitt hjärta bär

papa, när jag ser på dig dunklas mina ögon

mina läppar kan inte längre le, du tycks mig 

som en fruktansvärd djävul, en hånfull gestalt

en pinsam diktator, varför är ditt bröd så hårt

dina fiskar så fulla av vasskantade ben? 

Min mun smakar av Mig och Mitt, vill dränka

min strupe i galla, jag ber bittert om dödens kalk 

om tystnadens stora natt, men papa, du vägrar 

ta ifrån mig några gåvor, du lämnar mig inte utan 

ser på mig med tårar när jag skriker utan vett

Men den kunskap som jag äger den gör mig bara matt

den för mig endast vilse ut till ödemarkens länder 

papa, låt mig slita av mig allt jag äger utav klokskap 

och förstånd stå som ett galet barn inför dig 

hacka tänder utav gråt, frysa intill intigheten utav köld 

för jag fattar ingenting, förstår verkligen ingenting

Jag är enfaldig, rymmer inte längre något, men jag står utan 

nycklar in, papa, i min dumhet smakar din Nåd försurnad mjölk 

din Kärlek är mig möglig och förstenad

Ge till dem som intet har 

till de som fortfarande hungrar

Jag vill inte ha! Jag vill inte ha! 

Skriker jag i min dårskaps fulla blom 

men jag fattar ingenting, förstår verkligen ingenting

Får jag vara naken i din famn, utan tro eller vilja att leva 

i bara skalet som jag föddes i och som inte går att lämna 

papa, varför är din värld så hård och grym 

ett så skevt återsken av dig? 

I min själs mörka natt så ropar jag

Far, jag fruktar dig 

begriper ingenting 

men ställer mig så 

naken och tom 

inför din tron 

och väntar 

stilla på din 

klädedräkt 

av snö    

"...Sometimes You're Closer Than My Skin"

I

Rymden inflyttad i lemmar
och rötter i mitt hjärtas händer
och i alla tänkta tankar
mina hårstrån mäktar
med att hålla i sin famn

Iskylan som ett bortglömt
andetag mot trasiga läppar
utdömda militäriska taktslag
istället för hjärtats mjuka pulser
vintern har blivit utsträckt till en evighet
miljoner stumma snöflingor kraschar
in i min själs nystädade, ommöblerade
vardagsrum - ja, vintern är evig, kylan total
julen bortslängd och Drottning Jadis giftdryck
vecklar ut sig inom varje por min hud
känner av att den någonsin har ägt

Maj finns inte 
April ligger och gråter i fosterställning
längs med avenyerna, Juli har tagit med 
sig syster Juni i en stratosfärresa ut 
med Plutos yttre kustområden och 
Augusti, Augusti ska vi inte ens
prata om   

II

Du skall vara min hud, de andetag i natten
som värmer min frysta lekamen, du ska
vara en förtärande eld i mitt stankmättade inre
en mäktig vind i mitt hjältemodiga hårsvall
du ska vara en vårbäck, en sommarflod
en ljuvlig orkan som krossar all sibirisk
vintertid som finns på denna sidan
universums länder

Istället är du Månen
placerad flera hundra tusen mil ifrån mig
dina löften är stelnade kratrar som hånler
mot mig i tundrans bleka nattsken. jag vill skrika
med hundra tusen snökristallers glödvita röst, jag vill vråla
gråta och förtvivla, men vad säger att du skulle kunna
höra mig, vad säger att du skulle ha viljan att svara mig

Inget annat finns än denna natt
denna midnattsskyla och då får
jag lov att äta den ur dina händer
som den goda gåva min tro
vill hävda att den i slutändan
är och måste vara

De som trivs bland kyrkans varma stränder
säger att du aldrig lämnar oss, att i töcknets
vidriga strukturer är du som allra närmast
så jag tar dem på orden, gräver ner min vapen
i den djupaste underjorden- säger stilla

Så ta mig
och slit mig
i tolv lika stora
stycken, sprid ut mig
som ett vårdslöst vittne
över världen flå mig och bränn
min hudlösa natur med din
eviga kärleks kyla jag står
kvar genom de prövningar
du skänker, ja i sanning
jag står kvar, så länge månen
tronar bland gudasönerna
på himlavalven ska jag inte
göra annat än trofast och
tåligt stå kvar

Till det att du
väljer att säga
mig Ett Ord  

När Lyktorna Tänds

intro 

Vi är tomma dårar
på flykt i laglöst land
med smärtan och rädslan
som trogna monster på jakt
efter det som känns som oss

Visst är det självklart att jag
kan önska saker annorlunda
visst är det givet utav mig att
vilja livet i andra färger att
jag vill få tillvaron att ta
sig alternativa former

I

Världen brinner och våra städer
står i lågor, allt det vi känner riskerar
att försvinna och jag ser oron i dina
ögon, vill kunna viska att det kommer
vända, vill få äga en sanning som berättar
att det inte finns något ont starkt nog
att kunna ta oss ner till underjorden

Ja, världen brinner och myterna
säger att det aldrig funnits en tid
då lågorna inte slickat horisonten
du har ängslan i blicken när du ser
på mig och jag vet att du önskat
mig annorlunda, att det finns något
i mig du inte känner igen och jag
vill skrika mot den rökförsedda
himlen, jag vill få skyarna att rämna
och universum att brisera, jag är
i sanning ingen soldat, men
är liksom du fast i ett
cirkelformat krig jag
inte kan förstå

Ja, jag vet att vi båda flyr i samma takt
från mörkret bakom oss, bortom höjden
mullrar kanoner och trumförsedda bomber
nedanför dalen ylar stridens demoner och du
är lika skräckslagen som jag, i denna värld är
du lika menlös som den skepnad jag har blivit

Du bygger murar, finner stigar, löser din löpande skräck
med tydliga strukturer, du har hittat sätt att överleva
i en konturlös och meningsfri dimma, men i den
rasande elden runtomkring försvinner också
allt som haft chans att binda oss samman

I samma kaos är jag vilsen som
på ett herrelöst hav och jag lever
av den styrselfria vinden, jag rider
på bergsvågor, på att stundtals vara
större än himlen för att i nästa stund
vara gäst hos underjordens yttre stränder
jag tål inte känslan av att vara bunden
nej jag är hellre på gränsen till existensen
än fångad i ett hånfullt mönster, är hellre
på evig jakt efter skatten som håller
i den hetaste brand än nöjd med kattguldet
som finns vid närmsta vägkrök

Samtidigt brinner världen som om
godheten aldrig dog för att uppstå
och från väggarna av glas och stenhård
diamant finns ingenting att höra, i natten
är det en kosmisk tystnad överallt

II

Du ska veta att jag gärna ändrar mitt
skinn och sättet mina ådror rinner
i mitt blod, när jag ser dig vet jag
exakt hur min skevhet ter sig
och jag skulle ge så mycket för
att bli mer lik dig och det du strävar
för att vara, för att bli någon som du
känner att du litar och är säker på

Vi är i en verklighet som
skälver och slits sönder och
du är någon som aldrig försvinner
härifrån du är något jag aldrig
kommer sluta att behöva

Du ska veta hur gärna jag vill riva upp
mig med rötter och med blod, hur gärna
jag vill rita om kartorna i nerver och på
min slitna hud, vi löper i ett lopp med vargar
överallt vi känner och vi ser, vi är en strid
ingen av oss bett om och jag vet vilka sätt
du slåss på, smärtan och rädslan finns längs
bådas våra hälsenor och jag lovar dig
hur mycket vi än dör ska jag ska aldrig
bli någon som ser på dig med dom i blicken

Jag vet att vi är dårar lika tomma
som omkullslagna glas, vi är sådana
som rusar utan vett i natten, vi är på jakt
efter glasrikets regenter, vi är på jakt efter
horisontens konungar, vi är på jakt efter
sången som får slagfältet att stranda

Om vi kommer fram har jag ingen aning om
om världen slutar brinna när verkligheten tar
slut kan jag inte våga säga, men lika fullt som
att mitt blod ropar när jag slutar sjunga, lika
mycket känner jag att jag vet hur natten till
sist kommer sjunka ner i gryningens famn

Ja, världen brinner
och våra städer är
byggt av kol och aska
men vet du dåren i
mig säger att det är
faktiskt inte vi